Artiklar

  


Lite väl ambitiöst det här med en sida för "Artiklar" märker jag.
Jag trodde det skulle vara betydligt enklare att administrera och att jag skulle kunna införliva mina
skriverier på ett bättre sätt. Skall prova att scanna artiklarna på jobbet för att ev. kunna kopiera in dem vid senare tillfälle.

Här nedan har jag kopierat in texten, inga foton tyvärr, till två av mig skrivna artiklar som varit införda i LagottoNytt.

Den om Ressu's reaktion på sin MH var införd l LN nr 3 hösten 2007
och fortsättningen, den om "Hur det gick se'n" var med i LN nr 2 försommaren 2008

õ

   Spöken i skogen (införd i LN nr 3/2007)
       Under ”vårterminen” har jag och min hund gått en appellkurs på vår brukshundklubb i Haninge. För att nu kunna få delta i officiella tävlingar
       inom bruksgrenarna behövdes en genomförd Mentalbeskrivning. Och eftersom vi, trots mina urusla tävlingsnerver, gärna vill vara med på tävlingar har
       vi nu klarat av den också. Och det var i alla fall inget att vara nervös för kan jag intyga så här i efterhand.

       SolnaSundbybergs BK anordnade två dagar med MH i juli och jag och ytterligare två kurskamrater lyckades få plats där.
       Jag hade aldrig sett ett MH förut, bara läst om det, så jag åkte dit redan den första dagen – utan hund – för att rekognosera lite och för att se några andra
       ekipage i praktiken innan det blev vår tur som första paret ut genast på fredag morgon kl. 08.00. 

       Här följer en liten rapport om hur vi, Ressu och jag, upplevde den timmen.

       Kontakt – Kanske att han kunde ha varit lite mer intresserad av testledaren, men det fanns ju så mycket spännande att nosa på när man är i en
       ny skog för första gången. Men han gick lugnt med och lät sig villigt hanteras.

       Lek 1 – sån där kamptrasa hör ju inte till favoritleksakerna precis … ”men OK då, matte och tanten verkar ju ha kul med den”

       Förföljandet – ”Kul, men var är han som drar i snöret?”
       Ressu sprang efter ”haren” genom hela anordningen men ”förstod” ju att det måste finnas någon där i slutet som drog i snöret och gjorde en
       lov in i vegetationen för att leta upp den personen.

       Aktivitet – ”Varför ska vi stå still här i skogen? Med en massa människor som står och tittar på oss.
       Hm, nu har det gått mer än två minuter - härligt här luktar det gott av någon smarrig rot – jag gräver lite”
       Och så tittade han upp på publiken med hela ansiktet alldeles svart av jord. Succé.

       Avståndslek – ”Vad är nu det där för en figur? Lattjar med den där trista trasan gör hon också. Men hon är ganska så långt borta
       och egentligen är hon nog inte så himla kul”

       Överraskning - ”Fy farao vad rädd jag blev! Men matte är ganska tuff hon och faktiskt ganska så dum i huvudet – hon står ju kvar och pratar med
       den där stora blå fågelskrämman. Det tänker inte jag göra i alla fall”  
       När den sedan låg ner på marken vågade sig Ressu fram för att kolla, men då var det ju på det hela taget ganska så ointressant.

       Ljudkänslighet – ”Jösses vilket skrammel - och det precis här nära. Det måste vara den där eländiga lådan som lät. Det vill jag helst slippa
       vara med om igen. Men matte sitter ner och krafsar där och pratar med något – kanske jag ska kolla trots allt”

      Spöken – Vid det laget hade ju en hel del intryck lagrats i Ressus huvud och han satte sig redan från början med ryggen lite halvt mot spökena
       – publiken var bra mycket trevligare att titta på. Beskrivaren beskrev det som att han inte ville se ”ser inte jag er – ser inte ni mig”.  Men en viss
      koll hade han trots allt för när spökena inte försvann utan bara fortsatte att skrida fram mot oss så var han ju tvungen att reagera till slut och började
      skälla och tala om att han nog kan försvara sig och sin matte.
      ”Sen var ju matte så där knäpp igen – prata med de där vita skynkena – heltokigt!”  Men när spökets huvud blottades och det visade sig vara en
       vanlig människa där under – fast bra underlig – gick det bra att komma fram och hälsa.

      Lek 2 – ”Äsch den här trasan igen … och matte verkar spänd på nå’t vis tycker jag. Jag undrar just vad som ska ske. Publik är det här också.
      Hmm – bäst jag är beredd”  Vi lekte lite men någon riktig kamp blev det inte och sen så kom det ju mycket riktigt ett ….
  
      … skott – ”Där kom det! Usch vad jag hatar skott – det är inte alls kul”
     Ressu släppte allt och sprang iväg kanske 5 - 6 meter.  Ville inte återuppta leken så beskrivaren avbröt skjutandet helt i enighet med mig.
     Sedan släppte Ressu rädslan helt när jag fick ta fram hans älsklingsleksak som han kunde ligga och tugga på medan vi lyssnade på beskrivaren,
     Sune Halvarsson, som gick igenom protokollet.

     Ingen av Ressus reaktioner förvånade mig, alla hans beteenden var helt som jag trodde, men jag vet de som blev ordentligt förvånade över sin
     hunds reaktioner. På det hela en mycket intressant och lärorik dag.

     Under de här två dagarna hann jag se en amstaff, en Glen of Imaal-terrier, en flat och en irl. setter genomföra MH:n – alla med helt olika reaktioner.
     Vid tillfälle skall jag garanterat försöka se ytterligare någon MH och då gärna med ekipage av samma ras för att se hur individer av samma ras
     reagerar på momenten.

     Tilläggas bör kanske att ingen hund lämnar något moment förrän rädslan eller obehaget är borta.
 

õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ õ

   

    Och hur gick det sen ……..  (införd i LN 2/2008)

      Lydnadsmomenten gick också bra – om än inte perfekt.
      Bl.a. har vi inte fått kläm på det här med Framförgående – där fick vi en 0:a. I övrigt några avdrag för snett sättande,
      tugg, tempo, dubbelkommando och pip! (av iver). Det är fortsatt två domare genom hela tävlingen och de hade ganska
      överensstämmande bedömning och här fick vi 181 respektive 175 poäng vilket gav oss en medelpoäng på 178. 

      Vid det här laget förstod jag ju att vi hade gjort en bra tävling och skulle bli uppflyttade – men hur hade det gått för de
      andra ekipagen??? Igen en lång, nästan oliiiiiiidlig, väntan på prisutdelning. Så, äntligen, samlades vi åter i klubbstugan
      och resultaten började läsas upp. Ekipage efter ekipage ropades upp och det närmade sig topplaceringarna och vi var kvar……
      Mina supportrar som satt runt mig viskade att ”Du kommer att vinna det här” och jag blev till och med nervösare än jag
      varit innan start! 
         
      Sedan var det klart. Bara vi kvar och tävlingsledaren sade ungefär så här:
      "Vinnare och tillika klubbmästare blev Sus Ståhlström med klubbens snälla lagotto Cobby’s Corallino"! 
      Applåder och jubel bröt ut i klubbstugan – för vi var ju på hemmaplan gu’bevars. Jag fick ta emot en stor pokal,
      lite annat smått och gott, massor av kramar och grattisönskningar. Akta er vad stolt, glad, rörd och oerhört ödmjuk
      jag kände jag mig då. Vilken känsla! Vilken härlig hund han är min Ressu.

      Härlig, smart, lättlärd, positiv, glad och trevlig – ja, men att han inte är någon robot i tävlingssammanhang kan jag också intyga.

      På en lydnadstävling kort efter vår fina insats i Appellen, då jag hoppades, och också faktiskt trodde,
      att vi skulle greja det tredje, raka första priset, valde han att djävlas lite med mig. T.ex. lade han sig inte ner på
      läggandet under gång!? och så sprang han bredvid!!? hindret i stället för att hoppa – båda två något av hans paradgrenar
      i vanliga fall. Varför? Inte fasen vet jag.

      Sen, den 11 november, anordnade hemmaklubben årets sista lydnadstävling och då klarade vi det tredje första priset.
      Så numera hänger det ett LP1-diplom på väggen ovanför Ressus bädd i hörnet under trappan. Lite lagom nonchalant så där,
      men ändå synligt, för min stolthet över denna hunds kapacitet har inte på något sätt dämpats med tiden.

      Nu tränar vi som bäst på de, för oss, nya momenten i Lydnadsklass 2. Ressu formligen älskar att träna och drar
      ivrigt i kopplet för att komma till våra olika träningsplaner. Kanske mest på grund av att han gillar att vara duktig
      och få beröm i form av godis och lek. Man kan riktigt se hur han med uttrycket i ögonen och kroppsspråket säger
      att ”visst var jag duktig nu igen matte?” eller ”blev det rätt så här?”  Svansen går hela tiden och jag lär mig minst lika
      mycket som han – om än inte lika fort.

      PS
      …. och hur gick det sen …….?

      April 2008
      
       Årets första tävling, tillika vår första LK2-tävling, är nu avklarad.
       Kortfattat kan jag meddela att vi var en hårsmån från att greja ett 1:a pris! Hade bara Ressu stått still i ”rutan” i ytterligare en
       tusendels sekund hade vi nog haft minst en 8:a på det momentet. Nu blev det en usel 0:a för Ressu valde att lämna rutan
       precis i samma veva som tävlingsledaren öppnade munnen för att säga ”Momentet slut…”   Finputsning av momenten och av
       oss som ekipage är vad som gäller nu fram till nästa försök.